Historia

Historien börjar 1762

Affärsmannen John Jennings anlade 1758 med kompanjonen Robert Finlay ett bruk vid Rickleåns mynning norr om Umeå. Bruket fick namnet Robertsfors efter sin grundare. Det var antagligen på väg från Robertsfors som Jennings passerade vid Leduån och såg platsen där Olofsfors bruk ligger idag. Här fanns den eftertraktade skogen, närheten till havet och flera forsar att hämta vattenkraft ur.

Järnindustrin var under dessa år mycket hårt reglerad och det dröjde till 1762 innan Jennings fick sina tillstånd. Järnbruket hade några tuffa år i början med tvister och konkurrens om marken. Tanken var att allmogen skulle leverera kol till bruket. Bönderna däremot var knappast benägna att överge den mer lönsamma tjärtillverkningen för kolandets påfrestande och svåra konst. Avverkningen av skog som kom med kolningen oroade såväl borgerskapet i Umeå och Härnösand som de redan bosatta bönderna.

1769 försökte bönderna att förbjuda verksamheten i riksdagen. Riksdagen avslog besvären året därpå. Järnexporten ansågs vara så viktig att bruket förutom skogen beviljades skattefrihet de nio första åren. En förmån man fick behålla i 37 år. 

Ny ägare och nya utmaningar

Mannen som skulle ta över efter Jennings hette Johan Christoffer Pauli. Pauli fick visserligen företagets ekonomiska kurva att vända, men var föga omtyckt av sina anställda eller av bygdens folk i allmänhet. Folk ville helt enkelt inte jobba för honom. Paulis sista tid som brukspatron i Olofsfors blev tuff. Stora reparationer på en översvämmad masugn, förlorade skattelättnader och stora investeringar i ny teknik hade kostat dryga pengar, men bruket stod redo att producera mer järn än någonsin förut. Då kom ryssen.

Året var 1809 och bara några mil norr om bruket rasade det blodiga Finska kriget. Många av männen på och kring bruket var inkallade. Kolleveranserna decimerades och stora skattehöjningar som skulle finansiera kriget krossade brukets framtidstro. För att klara ekonomin fick Pauli sälja ut flera av sina privilegier till andra bruk. Tre år innan Paulis död 1823 hade han överlåtit bruket till sina barn. Än en gång höll folket i Olofsfors andan. Efter att ha misslyckats med att sälja bruket togs beslutet att istället satsa ordentligt. Och tack vare äldste sonen Johan August Pauli väntade en blomstrande framtid på Olofsfors bruk. Det byggdes för fullt och det smiddes mer än tidigare. Sågverksindustrin blev allt viktigare i mitten på 1800-talet och på Olofsfors bruk stod träet för 46 % av intäkterna år 1846.

Teknisk utveckling förändrar branschen

För bruket väntade nu andra utmaningar. Sverige fortsatte att exportera järn. Men teknisk utveckling, framför allt sätt att komma runt kolberoendet, gjorde att bruken inte längre behövde ligga nära de stora skogarna. Det var knappast lönsamt att skeppa malm till och järn från Norrland längre. En centralisering av järntillverkningen skedde. Under åren 1860-1900 halverades antalet svenska järnbruk och till slut var det bara de stora sydsvenska bruken som fanns kvar.

Inte nog med att Olofsfors bruk hade svårt att konkurrera med sitt järn. 1849 anlades Sveriges första ångsåg utanför Sundsvall. Det dröjde inte länge förrän framsynta handlare från Nordmaling började se sig om efter en plats att bygga en egen ångsåg. 1863 startade sågen i Rundvik. Ägandet av Olofsfors bruk var delat på olika håll efter familjen Paulis intressen på bruket upphört. Till bruket hörde nära 15 000 hektar skog. Och det är tydligt varför nystartade Nordmalings Ångsåg AB (NÅAB) undan för undan köpte in sig i bruket för att komma åt den åtråvärda skogen. År 1886 ägde NÅAB hela Olofsfors bruk. Under den här tiden hade bruket moderniserats, ny teknik gjorde masugnen och smedjorna mer effektiva och produktiva än tidigare. Även under NÅAB:s tid som ägare av bruket satsades det på masugnsdriften. Kolfrågan hade plötsligt blivit delvis löst genom att använda restprodukter från ångsågen, men trots att masugnen spottade ur sig mer tackjärn än någonsin tidigare lönade det sig inte längre.

Masugnen slocknar

År 1894 slocknade masugnen, men detta betydde inte slutet för järnet här. Stångjärns- och manufaktursmidet fortgick. Tackjärnet skeppades nu till bruket. Hammarsmedjorna i Klöse och Holmfors hade redan lagts ner och smidet koncentrerats till Olofsfors. Det mesta smidet användes av bolaget själva. Något som särskilt behövdes för flottningen av timmer var kätting, varför en kättingsmedja uppfördes intill stångjärnshammaren. Snickerier som vagnshjul och timmerdoningar var viktiga produkter på bruket vid den här tiden.

Kättingstillvekningen flyttades på 50-talet till moderna lokaler i ladugårdens södra del. Efterfrågan på kätting hade dock minskat då flottningen blivit omodern och timmer hellre fraktades på lastbil. Här gällde det att snabbt tänka om. Räddningen blev legotillverkning av banddelar till olika skogsmaskiner. En av uppdragsgivarna var System Svedlund. 1976 köpte bolaget Svedlund och hela produktionen av skogsmaskinsband flyttades till Olofsfors. Nästa stora produktgren att utvecklas var vägstål och skopstål.

Tillbaka till familjen Wikström

Företaget var vid den här tiden ett dotterbolag till Masonite AB men köptes 1982 tillbaka av familjen Wikström som varit huvudintressent på bruket under större delen av 1900-talet. 1991 flyttade Olofsfors AB till nya lokaler intill bruksområdet och 1999 tillkommer helt nya lokaler för slitstål samt en ny kontorsbyggnad. Mellan 2002-2004 utvärderas om produktionen ska flyttas till annan plats, men till slut fattas det strategiska beslutet att produktionen stannar i Olofsfors. Företaget investerar i en helt automatiserad produktionslina.

Idag har Olofsfors helautomatiska produktionslinjer för tillverkning av vägstål och skopstål. För att möta framtidens produktionskrav har vi moderna elektriska ugnar, pressar och svetsautomater. Vi har också utrustning för varmformning, stansning, bockning och härdning.